Kungsbron i Boden

Kungsbron i Boden

söndag 19 augusti 2018

Tallin September 2019

löpträningen har av naturliga skäl legat nere sedan slutet på september ifjol, för en och en halv vecka sedan la jag kryckorna åt sidan, har fortfarande ont i knä och vrist, men det känns att det är på väg åt rätt håll.

Däremot har min kondition farit all världens väg, sedan jag kom hem från lasarettet har jag gått upp nästan tio kilo, i dagsläget är inte löpning det alternativ som är lämpligt, benet håller inte för detta än, däremot efter samråd med min sjukgymnast så har vi kommit fram till att cykling är det optimala, både för att träna upp musklerna i benet som att höja konditionen, behöver även träna upp rygg och bålmuskulatur.

Det innebär att min träning till att börja med kommer att bedrivas på gymmet, cykel som konditionsträning och maskiner för att bygga upp musklerna igen, samtidigt har jag börjat lägga upp en träningsplan, träningen blir mera fokuserad om jag har ett mål med den, såpass känner jag mig själv så att jag vet hur träningsdisciplinen blir om jag inte tränar mot ett mål.

Före olyckan hade jag en planering för detta året när det gällde vilka tävlingar jag skulle springa, planeringen låg att jag skulle springa Annelundsrundan i Ljungby, den går av stapeln relativt tidigt på våren det skulle ge en hint om formen, efter detta så skulle Växjöloppet komma i skarven mellan april och maj, under sommaren träning inför Midnattsloppet i Stockholm i slutet på augusti, efter detta så hade jag planerat en halvmara i Göteborg under oktober månad, men det är inte alltid som det blir som man planerar.

Senaste året har fokus legat på i första läget att komma upp ur sängläget, efter det blev det att kunna ta sig fram själv med hjälp av kryckorna, strax före jul kunde jag själv börja köra bil igen vilket underlättade enormt, näta mål var att kunna ta sig fram på en krycka istället för två, det gav helt plötsligt en hand till att bära med sig saker, sedan knappt två veckor har jag nått målet att kunna klara mig utan kryckor helt och hållet, detta underlättar enormt, har även börjat köra mc igen, har fått ihop ca 60 mil senaste veckan, kan inte påstå att jag promenerar obehindrat, jag haltar fortfarande och har problem med att komma igång när jag suttit en stund.

Målsättningen med min träning framöver kommer att se ut enligt följande, från nu och fram till årsskiftet kommer fokus att ligga på gymmet med att bygga upp kondition och muskler som har slappat till sig, i januari ska löpträningen igång, där gäller det att ta det försiktigt så att jag får tillbaka ett löpsteg som fungerar.

Träningsmålet kommer att vara den halvmara som går av stapeln i Tallin i början av september 2019, kommer att sikta på att dels komma runt, men även att göra det under två timmar, före olyckan låg jag på ett tempo som hade renderat en tid strax under två timmar på halvmaran, sprang distanser uppåt två mil så jag borde ha klarat mig under två timmar, nu gäller det bara att komma tillbaka dit.


Ha de´gott

fredag 15 juni 2018

Inget Midnattslopp i år

Kan nu konstatera att i år blir det inget Midnattslopp, trodde när jag kom från lasarettet i oktober att läkningsprocessen skulle rulla på och att jag till denna sommar skulle ha kommit tillbaka med min träning, men så verkar det inte bli, kryckorna hänger fortfarande med även om jag under kortare perioder kan klara mig med en krycka så är jag fortfarande beroende av båda kryckorna.

Själva brottet börjar kännas stadigt och där har jag ingen smärta idag, problemet i dagsläget är vristen och knät som smärtar och inte vill fungera fullt ut, har fått en hel del övningar av sjukgymnasten för att dels stärka musklerna runt knät samt att kunna få till rörligheten i vristen, även övningar för att återfå styrkan i lår- och vadmuskler det skiljer ganska mycket idag.

Försöker att öka på mina steg, har ökat på mina steg från ett snitt på ca 2500 steg/dag/vecka till 4500 steg/dag/vecka, det gör att jag ligger på ca 31000 steg per vecka, många av dessa steg går idag med en krycka, dels ökar det belastningen på benet så att läkningen stimuleras men det tränar även upp musklerna runt foten och stärker styrkan i stegen, är fortfarande väldigt osäker i steget på mark som är mycket ojämn, har varken rörligheten eller styrkan i foten för att kunna kompensera för ojämnheter, saknar även det frånskjut som steget kräver för att få ett driv i steget.

I går var jag och kollade in den nya cykeln, allting är monterat och klart, bara väntar på att få sträcka ut, i morgon bär det av för att hämta hem den, ska bli härligt att kravla upp i sadeln och få köra en sväng, måste bara fundera ut ett sätt att kunna få med mig kryckorna på cykeln, men det löser sig nog på något sätt.

Med vänliga hälsningar
Tommy

lördag 28 april 2018

Små enkla glädjeämnen

I dag fick jag på mig mina vanliga skor, det är sju månader sedan jag sist hade dessa på fötterna, att gå med ett par skyddsskor med stålhätta och kardborreknäppnig (de enda skor jag fått på mig på grund av svullnaden), det kändes som att sväva på moln.

Det är nu sju månader sedan olyckan och jag har fortfarande två kryckor att släpa på, just nu känns det som dom mest är i vägen, samtidigt går det inte att belasta benet och foten än.

Jag har konstaterat att i år blir det inget midnattslopp, även om jag är anmäld så kommer jag inte att kunna ta mig runt, vi tog hundarna med oss idag och for ut till Vråens motionsspår, promenerade runt den lilla slingan 900 meter, det kändes skönt att kunna promenera i skogen utan att jäkta, även om det gör ont i foten efteråt så är det värt varenda steg, kommer att fortsätta med detta helst varje dag.

Måndag ska jag på återbesök på ortopeden jag hoppas att det nu börjat läka ordentligt, själva brottet börjar kännas stabilare, däremot känner jag av ryggen på grund av att jag belastar snett samt att musklerna i det vänstra benet inte hänger med, musklerna har efter  månaders vila minskat betydligt och detta gör att jag inte har stabilitet i foten, knät och benet fullt ut i dagsläget, hoppas att jag kan börja använda mig av bara en krycka så att jag kan börja träna upp stabiliteten i steget.

Hur komma vidare, eftersom jag alltid försöker hitta lösningar på de problem jag ställs inför så har jag börjat titta på vilka mål jag ska sätta upp, mitt slutgiltiga mål är att jag ska tillbaka till att kunna springa milen under timmen med marginal, däremot är det inte ett mål som jag räknar med att kunna nå i sommar.

Det första delmålet blir att med en krycka få ordning på steget, samtidigt måste jag börja träna upp rygg- och benmuskler, det första steget är att få igång musklerna runt knä och vrist då det är här jag får ont efter det att jag belastar benet, desto mer jag får musklerna att fungera igen desto mindre kommer foten att svullna under dagen.

Andra delmålet är att kunna promenera tre km i vanligt promenadtempo, här gäller det att vara noga med att arbeta bort den haltning som kroppen har vant sig med, enligt min sjukgymnast är det ganska vanligt att man behåller en viss hälta även om den inte är medicinsk befogad då kroppen under så lång tid vant sig att inte fullt belasta foten, då jag fortfarande inte har 100% rörlighet i vrist och knä sår detta givetvis med i detta delmål, i dagsläget räcker dessa delmål att arbeta med, då jag hoppas att jag efter måndagens läkarbesök ska kunna börja arbeta med att vänja mig vid en krycka så har jag satt som tidsram att innan midsommar ska jag kunna promenera runt hela motionsslingan i Vråen, den är 3,6 km och lagomt kuperad så det blir mitt mål att komma runt innan midsommar och då med inte mer än max en krycka eller helst utan.

Till nästa gång, kör försiktigt
Tommy

söndag 18 februari 2018

Att kunna revidera sina mål

Sitter och funderar över mina träningsmål för det kommande året, jag börjar inse att jag behöver revidera mina mål på ett flertal punkter.

Jag har redan anmält mig till Midnattsloppet i augusti, detta gjorde jag veckan innan jag krockade, jag hade även som mål att detta år springa en halvmara under två timmar och att komma under femtio minuter på milen.

Nu i det närmaste fem månader efter olyckan inser jag att jag kommer nog inte igång med löpträningen i brådrasket, jag använder mig fortfarande av två kryckor, tränar i och för sig på att klara mig med en krycka, men just nu känns det en bra bit bort.

Det vänstra benet vill inte riktigt hänga med när jag ska ta steget med en krycka, samtidigt försöker jag träna bort haltningen när jag går med hjälp av två kryckor, att komma i form till Midnattsloppet har jag börjat utesluta.

Det mål jag för tillfället jobbar efter är att komma igång med löpträningen under detta år, problemet som jag tror kommer att ställa till det är att musklerna på vänsterbenet har minskat otroligt mycket under denna period, jag vet att det går ganska fort att träna upp dom igen när jag kan använda benet fullt ut, men det kan också göra att risken för skador ökar om jag snedbelastar ben och höfter, med andra ord gäller det att skynda långsamt när jag väl kan börja springa igen.

Med de övningar jag fått av sjukgymnasten så känner jag att vadmuskeln i vänsterbenet fort tröttnar, detta är som gjort för att trampa snett och vricka fötter, men även att belasta foten och benet fel vid löpträning, jag har brutit ned detta i mindre delmål, det första delmålet är att kunna gå med hjälp av en krycka, att kunna lita på en krycka och kunna både stödja och balansera kroppsvikten på det skadade benet.

Nästa delmål blir såklart att kunna gå utan kryckor, att kunna gå utan att halta och få ett naturligt steg, här gäller det även att kunna gå i  olika tempo, här handlar det om att bygga upp styrkan i benet samt att kunna förlita sig på att benet bär.

Här kommer det stora målet att kunna få till ett löpsteg utan att bli skadad, det som också är intressant för mig är hur mitt löpsteg kommer att vara, jag har alltid haft ett neutralt löpsteg utan pronation, i och med benbrottet så har ortopeden som opererade mig försökt få foten i samma läge som innan, det finns dock inga garantier för att inte steget ska ha ändrats, det behövs inte mycket för att det ska belasta foten och benet på annorlunda sätt vilket kan leda till skador.

I dagsläget jobbar jag på mot första delmålet, även om det just nu känns motigt så har jag i alla fall kommit en bra bit på väg.

Ha de´gott
Tommy

lördag 3 februari 2018

Att vara någonstans eller ingenstans

Sitter en lördagsförmiddag och lyssnar på Arja Saijonmaa när det slår mig hur träffande hennes "Jag vill tacka livet" är, vi rusar genom livet och trampar på i ekorrhjulet utan att fundera på hur bra vi egentligen har det.

Vi är födda i ett land där vi under min tid på jorden levt i fred, vi har en fungerande sjukvård och ett utbildningssystem där alla har samma rätt till utbildning oavsett kön, religion eller etnicitet.

Trots detta hör man ofta hur vi gnäller och är missnöjda över världsliga saker som Karlsson på taket skulle ha sagt, detta brus som jag brukar kalla det för tar mycket energi, ännu viktigare att komma ihåg är att det flyttar fokus från det vi egentligen borde uppmärksamma nämligen hur bra vi egentligen har det.

Ibland behöver vi stanna upp och filosofera över livet och vad det är som betyder något egentligen, jag har fått den möjligheten, för lite drygt fyra månader sedan var jag med om en olyckshändelse, det innebar att jag fick tillbringa ett par veckor på sjukhus, först in till Värnamo sjukhus och sedan vidare transport till Linköpings Universitetssjukhus, efter detta har jag varit hemma i tre månader på heltid för att i Januari börja arbeta ett par dagar i veckan, nu i februari kommer jag att arbeta heltid efter samråd med min läkare.

Under denna tid har jag fått se hur sjukvården fungerar från insidan, jag måste säga att oavsett vad som skrivs i media om kaoset inom vården så är den personal som arbetar där vår tids änglar.
Det gäller samma för den personal som arbetar inom eftervården sjukgymnaster, distriktssköterskor etc.

Mindre än en sekund, det är vad det tar för livet att förändras, i dag är jag tacksam att jag sitter här och kan skriva i min blogg, jag vet att när man i 90 km/h kör på ett vildsvin med motorcykel då är inte oddsen på min sida, trots detta klarade jag mig undan med blotta förskräckelsen och ett brutet vänsterben, det hade lika gärna kunnat sluta med min bouppteckning.

När man blir sittande utan att kunna göra alltför mycket mer än att hoppa runt på kryckor, det är då man börjar se världen på ett annorlunda sätt, att bli bunden till ett par kryckor är inte så märkvärdigt egentligen men helt plötsligt upptäcker man att det finns mycket som man inte kan, sånt man tidigare tagit för givet, koka kaffe går bra, att bära en kopp med kaffe och samtidigt hoppa på kryckor innebär att det måste skuras, värma mat i micron är inga problem, att få med sig en varm tallrik från micron till bordet är däremot inte möjligt, som Karlsson på taket skulle ha sagt "det är världsliga saker".

Det som verkligen betyder något det är det stöd och den uppbackning av familj och vänner som gör att man fortfarande kan vara en del av det liv som fortfarande pågår där ute, samtidigt som jag känner frustration över att inte kunna göra det jag skulle vilja göra så är det nyttigt att våga be om hjälp och vara tacksam över den hjälp som erbjuds.

En stor del av rehabilitering har också att göra med möjligheterna att fort komma åter i arbete, hur den än är så är det inte nyttigt att sitta hemma för länge, mentalt mår man mycket bättre när man kommer åter i arbete och känner att man dels kan göra nytta, men framförallt att få den sociala kontakten återupptagen, det är i det här läget som jag är glad att ha en arbetsgivare som gör det möjligt att komma tillbaka på mina egna villkor, utan press är det jag själv som sätter ribban för hur jag ska kunna komma tillbaka i arbetet, samtidigt vet jag att jag har ganska stora krav på mig själv, detta kombinerat med en tjurighet som vid dessa tillfällen kan vara nyttiga egenskaper, detta gör att jag själv kräver att klara av mer än vad andra kräver.

När jag tittar bakåt så  har jag kommit långt, även om jag har en bra bit kvar tills dess att jag är helt återställd, från att hjälpligt ta mig fram med gåbord till att själv kunna komma och gå dit jag vill, det absolut största lyftet var veckan före jul då jag kunde börja köra bil på egen hand, före detta var jag hänvisad till att någon skjutsade mig eller lokaltrafik, lokaltrafik är helt okay förutom att ett fyrtio minuters besök på vårdcentralen tog så gott som en hel dag, gick hemifrån kl 08,30 och kom hem 14,30, när jag väl kunde köra själv så tog det mig en kvart att komma in till vårdcentralen och lika länge hem.

Det som kändes absolut bäst med att kunna börja köra själv var att känslan av att sitta "fast" hemma försvann, även om jag inte for någonstans så hade jag möjligheten att kunna gör det utan att be någon skjutsa mig.

Kontentan av detta är att jag i dagsläget är mycket tacksam för det liv jag lever och de personer som jag har runt omkring mig, samt att jag kommer bara köpa mc-kläder av hög kvalité.

Var rädd om varandra

Tommy