Sitter en lördagsförmiddag och lyssnar på Arja Saijonmaa när det slår mig hur träffande hennes "Jag vill tacka livet" är, vi rusar genom livet och trampar på i ekorrhjulet utan att fundera på hur bra vi egentligen har det.
Vi är födda i ett land där vi under min tid på jorden levt i fred, vi har en fungerande sjukvård och ett utbildningssystem där alla har samma rätt till utbildning oavsett kön, religion eller etnicitet.
Trots detta hör man ofta hur vi gnäller och är missnöjda över världsliga saker som Karlsson på taket skulle ha sagt, detta brus som jag brukar kalla det för tar mycket energi, ännu viktigare att komma ihåg är att det flyttar fokus från det vi egentligen borde uppmärksamma nämligen hur bra vi egentligen har det.
Ibland behöver vi stanna upp och filosofera över livet och vad det är som betyder något egentligen, jag har fått den möjligheten, för lite drygt fyra månader sedan var jag med om en olyckshändelse, det innebar att jag fick tillbringa ett par veckor på sjukhus, först in till Värnamo sjukhus och sedan vidare transport till Linköpings Universitetssjukhus, efter detta har jag varit hemma i tre månader på heltid för att i Januari börja arbeta ett par dagar i veckan, nu i februari kommer jag att arbeta heltid efter samråd med min läkare.
Under denna tid har jag fått se hur sjukvården fungerar från insidan, jag måste säga att oavsett vad som skrivs i media om kaoset inom vården så är den personal som arbetar där vår tids änglar.
Det gäller samma för den personal som arbetar inom eftervården sjukgymnaster, distriktssköterskor etc.
Mindre än en sekund, det är vad det tar för livet att förändras, i dag är jag tacksam att jag sitter här och kan skriva i min blogg, jag vet att när man i 90 km/h kör på ett vildsvin med motorcykel då är inte oddsen på min sida, trots detta klarade jag mig undan med blotta förskräckelsen och ett brutet vänsterben, det hade lika gärna kunnat sluta med min bouppteckning.
När man blir sittande utan att kunna göra alltför mycket mer än att hoppa runt på kryckor, det är då man börjar se världen på ett annorlunda sätt, att bli bunden till ett par kryckor är inte så märkvärdigt egentligen men helt plötsligt upptäcker man att det finns mycket som man inte kan, sånt man tidigare tagit för givet, koka kaffe går bra, att bära en kopp med kaffe och samtidigt hoppa på kryckor innebär att det måste skuras, värma mat i micron är inga problem, att få med sig en varm tallrik från micron till bordet är däremot inte möjligt, som Karlsson på taket skulle ha sagt "det är världsliga saker".
Det som verkligen betyder något det är det stöd och den uppbackning av familj och vänner som gör att man fortfarande kan vara en del av det liv som fortfarande pågår där ute, samtidigt som jag känner frustration över att inte kunna göra det jag skulle vilja göra så är det nyttigt att våga be om hjälp och vara tacksam över den hjälp som erbjuds.
En stor del av rehabilitering har också att göra med möjligheterna att fort komma åter i arbete, hur den än är så är det inte nyttigt att sitta hemma för länge, mentalt mår man mycket bättre när man kommer åter i arbete och känner att man dels kan göra nytta, men framförallt att få den sociala kontakten återupptagen, det är i det här läget som jag är glad att ha en arbetsgivare som gör det möjligt att komma tillbaka på mina egna villkor, utan press är det jag själv som sätter ribban för hur jag ska kunna komma tillbaka i arbetet, samtidigt vet jag att jag har ganska stora krav på mig själv, detta kombinerat med en tjurighet som vid dessa tillfällen kan vara nyttiga egenskaper, detta gör att jag själv kräver att klara av mer än vad andra kräver.
När jag tittar bakåt så har jag kommit långt, även om jag har en bra bit kvar tills dess att jag är helt återställd, från att hjälpligt ta mig fram med gåbord till att själv kunna komma och gå dit jag vill, det absolut största lyftet var veckan före jul då jag kunde börja köra bil på egen hand, före detta var jag hänvisad till att någon skjutsade mig eller lokaltrafik, lokaltrafik är helt okay förutom att ett fyrtio minuters besök på vårdcentralen tog så gott som en hel dag, gick hemifrån kl 08,30 och kom hem 14,30, när jag väl kunde köra själv så tog det mig en kvart att komma in till vårdcentralen och lika länge hem.
Det som kändes absolut bäst med att kunna börja köra själv var att känslan av att sitta "fast" hemma försvann, även om jag inte for någonstans så hade jag möjligheten att kunna gör det utan att be någon skjutsa mig.
Kontentan av detta är att jag i dagsläget är mycket tacksam för det liv jag lever och de personer som jag har runt omkring mig, samt att jag kommer bara köpa mc-kläder av hög kvalité.
Var rädd om varandra
Tommy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar