Det är nu ett år och sex månader sedan olyckan, har inte full rörlighet i vrist och ett knä som smärtar, största problemet är att komma igång på morgonen, det tar ett tag innan jag kan stödja och gå ordentligt på benet.
Däremot när jag har gått en stund börjar det fungera bättre, samma sak när jag har suttit still ett tag så har jag problem med att stödja på foten, samma sak om jag snubblar till eller trampar snett med vänsterfoten så hinner jag inte parera.
Under denna tid har min kondition blivit betydligt sämre och jag känner att om jag ska kunna komma igång med löpträningen så måste jag hitta sätt att hålla igång konditionsträningen.
Har varit inne på att börja cykla, antingen på gym eller ute när det är väder, har inte förkastat iden med att cykla utomhus, att cykla inne på ett gym är ju så himla tråkigt så det har jag uteslutit. Däremot har jag börjat simma igen, för många år sedan simmade jag mycket och ofta, då jag gillar att simma så är det ett bra och mot kroppen skonsamt sätt att träna på. Har nu varit iväg ett par gånger och det fungerar bra med benet, däremot känns det i kroppen att jag legat på latsidan sista året, lite grann som att börja om från början igen. Tanken jag har är att simma ett par gånger i veckan och när det är fint väder komma ut och cykla en eller ett par gånger i veckan.
Fördelen med cykelträningen är att det stärker lår- och vristmusklerna, idag är vänsterbenet mycket smalare än det högra, så det behövs mycket benträning. Måste också få upp min kondition på en bättre nivå, enda sättet att komma tillbaka är att jobba utifrån de förutsättningar man har, då jag i dagsläget inte kan springa så får jag hitta andra sätt och då är simning och cykling de alternativ som fungerar bäst för mig.
Jag kommer inte att ge upp min tanke om att jag ska ut i löpspåret igen, för mig är löpningen mer än bara den fysiska träningen, det är även en mental avkoppling och något som jag har hållit på med under en stor del av mitt liv i varierande grad. Det har funnits tider då löpträningen inte har funnits med i vardagen, men den har alltid funnits med som en saknad av något.
Som barn höll jag på med det mesta inom idrott, det var hockey, fotboll även friidrott, men det jag verkligen fastnade för var orientering, en perfekt sport för mig. Jag kunde utöva den utan att känna att jag var beroende av någon annan, oavsett hur det gick så var det upp till mig, funkade inte löpningen så var det på grund av att jag hade slarvat med träningen, om jag tappade bort mig så berodde det enbart på att jag slarvat när jag tagit ut hållpunkterna, men samtidigt när det gick bra så var det min egen förtjänst. I stort sett alla som tränade orientering på sommaren fortsatte med längdåkning på skidor under vintern. Samma tränare, samma utövare, jag såg skidträningen som ett bra träningsalternativ under vintern, för mig var det orienteringen som jag lade fokus på.
Där jag nu befinner mig så ligger fokus på att komma ut i löpspåret igen, för ett par år sedan låg fokus på att springa lite fortare men även lite längre. Mitt mål under den hösten som jag krockade var en halvmara, men hade även börjat fundera på Ultravasan, en löptävling som fascinerar, att springa vasaloppet, det finns två distanser dels hela distansen på 90 km, en respektingivande distans, men även halva distansen 45 km, nog så mycket, däremot är det längre än en maraton, detta gör att det kvalar in som en ultramara.
Ibland undrar jag om det någonstans i mitt huvud finns en defekt som gör att jag fascineras av lite omöjliga utmaningar. Visst tycker jag det är skönt att springa, men jag vet att efter ett såpass långt lopp så är kroppen rejält dränerad på energi. Samtidigt är det en sporre som ligger och trycker på, finns det en chans att jag kan fixa detta. Det är nog detta som gör att jag hoppar på dessa konstiga och lite tokiga utmaningar.
Krama någon du tycker om
Tommy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar