Var tar alla bilder vägen?

Började titta igenom gamla bilder på datorn i kväll, då jag fotograferar en hel del så finns det mycket att plocka från, men vad gör man med bilderna?

Idag har de flesta en kamera på sin mobiltelefon, den är bra då man alltid har den med sig, vill man däremot ha lite bättre bilder så bär det sig att kosta på sig en rejälare kamera, själv har jag fastnat för Pentax, märket är dock en smaksak.


Fördelen med en systemkamera är att man kan laborera med inställningarna och styra över skärpedjup, ljus och färgsättning i bilderna, det finns mycket mer man kan laborera med.

I dag behövs ingen film, framkallning eller mörkrum. Man tar en bild laddar upp den och kan efterjustera i ett bildbehandlingsprogram, ingen kostnad för framkallning, framför allt ingen överraskning när bilderna kommer tillbaka, en direkt återkoppling, är man inte nöjd så är det bara att radera, justera inställningarna och ta en ny bild.

Med ett bra objektiv kan man ta bilder med bra upplösning från ett längre avstånd som är skarpa.

Det är inte alla som kostar på sig kameror med utbytbara objektiv utan nöjer sig med den kamera som finns i telefonen, det är inget fel i det jag använder själv mobilens kamera en hel del, just därför att det är den kameran man har med sig, idag har mobilkameran så pass bra upplösning att dom fungerar till det mesta, lite grann som gamla tiders Instamatic med den skillnaden att dom är betydligt bättre än vad de gamla enkla kamerorna någonsin var.

Här ett exempel på en bild tagen med mobilkameran, inget problem att hantera bilden för webb eller om man så vill lämna in för framkallning eller göra en bildbok. Däremot är möjligheterna att justera inställningarna begränsade och en stor del av zoomomfånget är digitalt och inte via objektivet vilket påverkar bildkvaliten. Samtidigt är de justeringar man kan gör inbäddade i menysystemet vilket gör att det tar lång tid att omjustera inställningarna.

Moderna kameror har förmågan att kunna handskas med ljusförhållanden som förut var väldigt komplicerade att fotografera i, det krävde att man bytte till film med en annan ljuskänslighet, i dag räcker det med en justering av en knapp så ställer man om ljuskänsligheten mellan två bilder.

 I analoga kameror var det så gott som omöjligt att få dessa båda bilder på samma filmrulle, även om man kunde få en bild tagen i mörker och under den svaga belysning som gatubelysning ger med en ljuskänslig film så skulle den filmen få problem när man som i nästa bild tar den i motljus.

Mobilkameror sköter mycket av inställningarna automatiskt efter förprogrammerade referenser som någon annan har definierat, det fungerar för det mesta och blir rätt så hyfsade bilder.

Som jag sa tidigare så är den största fördelen med mobilkameran att den som regel alltid finns med, detta gör att bilder har blivit var mans egendom på ett helt annat sätt i dag än vad det var tidigare, då tog man med sig kameran vid särskilda tillfällen, idag följer kameran med i vardagen på ett helt annat sätt, jag använder själv mobilkameran mycket i arbetet.

Detta leder tillbaka till den frågeställningen jag hade i rubriken, var tar alla dessa bilder vägen? Detta måste vara en fantastisk dokumentation över samtiden, ett arv som lämnas till kommande generationer över hur livet såg ut och levdes i början av 2000 - talet.

Problemet jag ser är att denna oerhörda kulturskatt lever sitt liv på en skör elektronisk mojäng med en hållbarhet av max tre år. Hur ska vi kunna dokumentera och spara detta så att kommande generationer kan dra nytta av denna enorma kulturskatt.

Det finns ett annat problem i detta som inte får glömmas bort, jag tillhör den generation som växte upp utan datorer i hemmet (det är sant dom har inte alltid funnits), datorer blev tillgängliga i hemmen först i skarven mellan 80 - 90 talet, det fanns varianter av datorer för hembruk lite före, men de var såpass begränsade att de knappt var användbara. Dessa första datorer hade vad som kallades "Floppy disc", disketter som var böjliga och sköra, dom var drygt 5 tum i diameter (125 mm), varje dator hade fack för två sådana disketter, en med operativsystemet på och en med program och där man sparade data på. Utrymmet på dessa var löjliga med dagens mått mätt från de första på 64 kb vidare till 128 kb, ni läste rätt kilobyte, men det var samtidigt enkla program med enkla data som sparades. Kontentan är att den informationen som sparades på dessa disketter är inte läsbar med dagens teknik så vad är det som säger att dagens sparade information är åtkomlig i en framtid.

Därför vill jag skicka med er att njuta av de bilder som vi faktiskt omgärdas av i samtiden och skänk en tanke på hur du vill att just dina bilder ska bli ihågkomna.

Till nästa gång, gör någon glad, det är den bästa investeringen du kan göra.

Tommy