Har kommit igång med min träning igen mera regelbundet efter ett mer eller mindre påtvingat uppehåll på två och ett halvt år.
Före olyckan kunde jag springa pass på en till en och en halv mil utan problem, jag har försökt springa lite från och till sista halvåret men oftast har det gett problem med mitt vänstra ben, vristen och knäet har inte riktigt pallat för belastningen.
De övningar som min sjukgymnast har gett mig har fungerat bra, däremot har jag väl slarvat lite med kontinuiteten på övningarna.
Har sedan ett par veckor bakåt försökt komma ut i spåret varannan dag för att springa, jag tar med mig Nova som löparcoach, en blandning mellan Labrador och Border Collie som nu är två och ett halvt år gammal, det är troligen den bästa löparkompisen man kan ha, hon är alltid på och skulle nog gärna springa lite längre.
Nu verkar mitt ben hålla, jag håller mig till relativt korta distanser i början och hoppas jag klarar mig från skador så jag kan börja bygga upp konditionen igen.
Före olyckan låg Vo2max på nästan 60 nu är det strax under 35 så det finns en hel del att jobba på, det som är jobbigast att hantera är känslan av att inte komma upp det flyt i löpningen som är så härligt, men vetskapen om att det fins där framme gör att man lättare kan motivera sig ut i spåret, plus att Nova gärna ser att det blir en vana.
Sköt om er
