Hej på er
Är ett tag sedan jag skrev några rader, med andra ord så börjar det bli dags nu, till helgen är det första advent, vi närmar oss julen, handeln går redan på fulla varv med "Black friday" och "Cyber monday", förvånande att folk har såpass mycket prylar dom behöver, läste i Värnamo Nyheter att det varit en bra dag för handeln i Värnamo, tror att övriga städer och näthandeln fick sin beskärda del av folks hopsamlade förmögenhet.
Samtidigt spår man att denna julen kommer att sätta nya rekord då det gäller att göra av med pengar, varje år handlar vi för mer till jul än förra året, när ska folk inse att julen handlar inte om vad vi köper, vi kan inte värdera julen med prylar, julen handlar om att kunna umgås äta god mat och ta sig tid med och för varandra, för många människor blir julen istället en av årets största stressfaktorer, mycket som ska hinnas med förutom det dagliga slitet, det ska bakas det ska göras i ordning mat det ska planeras julklappar ska inhandlas etc etc.
Jag tror inte barnen blir lyckligare av alla prylar som vi köper, vi blir inte heller lyckligare av en massa prylar, julen handlar om att kunna umgås ta sig tid med varandra, sitta ner och prata, koppla ur alla sociala medier och faktiskt våga prata med varandra, jag tror att i den tid vi lever i nu kommer samtalet mellan människor att bli viktigare och viktigare om vi ska kunna behålla en värdegrund och en ton mellan människor som ligger på en acceptabel nivå, när man ser hur vuxna människor beter sig och kommenterar på olika sociala medier så börjar i alla fall jag undra var detta samhälle är på väg.
Vi planerar och vi går på i en svindlande fart,samtidigt tar vi varandra för givet ,vi räknar kallt med att allting ska rulla på utan att vi ska behöva engagera oss mer än att uppdatera en status på nätet eller klicka gilla på någon annans status för att markera att vi bryr oss.
För nio veckor sedan när jag var på väg till jobbet, dom som känner mig vet att jag kör mc i det längsta, mellan Rydaholm och länsgränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län springer det upp ett vildsvin rätt i sidan på min mc, vildsvinet kom från vänstersidan med full fart, hade precis kollat på GPS:en och hastigheten var 87 km/h, jag hann inte reagera utan helt plötsligt låg jag på asfalten och kanade efter vägen och vidare ner i diket.
Första tanken när jag stannade var att kolla om jag kunde röra på fingrar, armar, ben och tår, vänster underben var brutet det märkte jag på en gång men förvånansvärt nog hade jag inga andra skador, inga blåmärken, inga skrubbsår jag kände mig inte ens ledbruten, det enda var att jag var lite omtumlad.
Benbrottet var relativt komplicerat, det var en öppen fraktur där både smalbenet och vadbenet var brutet rakt av, förutom detta var det mindre bitar i knäet som hade lossnat samt en rejäl sårskada vid vristen, allt detta gjorde att jag fick åka upp till Linköping där dom opererade mig.
Olyckan som sådan är en typisk viltolycka inte alldeles ovanlig för årstiden och hade jag kört personbil hade det bara blivit lite plåtskador, nu nio veckor efteråt sitter jag hemma med ett vänsterben som jag fortfarande inte får stödja på, har en vrist där jag kan röra foten ungefär 35-40 procent av normal rörlighet samt att jag fortfarande är svullen runt vristen och foten, knäet kan jag inte heller röra mer än ca 25-30 procent av normalt, kan fortfarande inte dra upp knäet så att jag har 90 graders vinkel mellan över och underben.
Allt detta har tvingat mig till en för tillfället mycket stillasittande tillvaro, läst mycket, tittat på en massa olika dokumentärer på svtplay etc. men det har även lämnat mycket tid till eftertanke, att jag har haft en rent otrolig tur det tvivlar jag inte det minsta på, att i 90 km/h krocka med ett vildsvin på mc innebär väldigt ofta mycket och svåra skador, att komma undan med bara ett benbrott om än komplicerat är snudd på otroligt.
Jag har samtidigt haft tid att tänka på hur tunn och skör tråden är mellan liv och död, jag vet att det finns dom som har krockat med mc i betydligt lägre farter och som inte kommit därifrån levande, jag hade turen att det fanns inga hinder i vägen för mig när jag lämnade cykeln, det hade räckt med en lyktstolpe, vägräcke eller något annat hårt som hade stoppat min färd mera hårdhänt, då kanske jag inte hade suttit här och skrivit i min blogg.
Det blir tydligare och tydligare att vad som sker på olika sociala medier och hur mycket jul vi än köper så kommer det ändå inte vara något värt om inte vi människor finns här för varandra i det verkliga livet.
Alla människor har en historia att berätta, men vi måste också ta oss tid att lyssna på den, jag tror att alla dessa olika medier som vi förväntas delta i gör att vi distanserar oss från det verkliga livet, vi glömmer bort det som verkligen betyder något, många människor bygger sitt ego på olika sociala plattformar men glömmer bort att de är dom verkliga människorna som kommer till hjälp när man behöver.
Om vi förutsätter att vi lever tills vi blir 83 år så kommer vi att ha ca 30 000 dagar att göra någonting av, när vi kommer upp till 20-årsåldern och börjar räknas som vuxen har vi redan använt ca 7500 av dessa dagar, det innebär att vi som vuxna människor har ca 22 500 dagar att göra något vettigt av.
Jag vet inte hur du har tänkt att använda dina dagar men jag tänker definitivt använda mina genom att ta del av den värld som finns utanför och bortanför alla likes och nättroll, jag tänker att spendera dom ute i verkligheten där jag kan prata med människor samtidigt som jag ser dom, jag tänker upptäcka platser där jag kan känna doften höra vågorna eller vindens brus i skogarna, så om det nu råkar vara så att jag inte likear eller kommenterar eran status så kan det bero på att jag är därute någonstans i världen, och jag är faktiskt inte så himla brydd om facebook vet om det eller inte.
Ta hand om varandra
Tommy
