Var tar alla bilder vägen?

Började titta igenom gamla bilder på datorn i kväll, då jag fotograferar en hel del så finns det mycket att plocka från, men vad gör man med bilderna?

Idag har de flesta en kamera på sin mobiltelefon, den är bra då man alltid har den med sig, vill man däremot ha lite bättre bilder så bär det sig att kosta på sig en rejälare kamera, själv har jag fastnat för Pentax, märket är dock en smaksak.


Fördelen med en systemkamera är att man kan laborera med inställningarna och styra över skärpedjup, ljus och färgsättning i bilderna, det finns mycket mer man kan laborera med.

I dag behövs ingen film, framkallning eller mörkrum. Man tar en bild laddar upp den och kan efterjustera i ett bildbehandlingsprogram, ingen kostnad för framkallning, framför allt ingen överraskning när bilderna kommer tillbaka, en direkt återkoppling, är man inte nöjd så är det bara att radera, justera inställningarna och ta en ny bild.

Med ett bra objektiv kan man ta bilder med bra upplösning från ett längre avstånd som är skarpa.

Det är inte alla som kostar på sig kameror med utbytbara objektiv utan nöjer sig med den kamera som finns i telefonen, det är inget fel i det jag använder själv mobilens kamera en hel del, just därför att det är den kameran man har med sig, idag har mobilkameran så pass bra upplösning att dom fungerar till det mesta, lite grann som gamla tiders Instamatic med den skillnaden att dom är betydligt bättre än vad de gamla enkla kamerorna någonsin var.

Här ett exempel på en bild tagen med mobilkameran, inget problem att hantera bilden för webb eller om man så vill lämna in för framkallning eller göra en bildbok. Däremot är möjligheterna att justera inställningarna begränsade och en stor del av zoomomfånget är digitalt och inte via objektivet vilket påverkar bildkvaliten. Samtidigt är de justeringar man kan gör inbäddade i menysystemet vilket gör att det tar lång tid att omjustera inställningarna.

Moderna kameror har förmågan att kunna handskas med ljusförhållanden som förut var väldigt komplicerade att fotografera i, det krävde att man bytte till film med en annan ljuskänslighet, i dag räcker det med en justering av en knapp så ställer man om ljuskänsligheten mellan två bilder.

 I analoga kameror var det så gott som omöjligt att få dessa båda bilder på samma filmrulle, även om man kunde få en bild tagen i mörker och under den svaga belysning som gatubelysning ger med en ljuskänslig film så skulle den filmen få problem när man som i nästa bild tar den i motljus.

Mobilkameror sköter mycket av inställningarna automatiskt efter förprogrammerade referenser som någon annan har definierat, det fungerar för det mesta och blir rätt så hyfsade bilder.

Som jag sa tidigare så är den största fördelen med mobilkameran att den som regel alltid finns med, detta gör att bilder har blivit var mans egendom på ett helt annat sätt i dag än vad det var tidigare, då tog man med sig kameran vid särskilda tillfällen, idag följer kameran med i vardagen på ett helt annat sätt, jag använder själv mobilkameran mycket i arbetet.

Detta leder tillbaka till den frågeställningen jag hade i rubriken, var tar alla dessa bilder vägen? Detta måste vara en fantastisk dokumentation över samtiden, ett arv som lämnas till kommande generationer över hur livet såg ut och levdes i början av 2000 - talet.

Problemet jag ser är att denna oerhörda kulturskatt lever sitt liv på en skör elektronisk mojäng med en hållbarhet av max tre år. Hur ska vi kunna dokumentera och spara detta så att kommande generationer kan dra nytta av denna enorma kulturskatt.

Det finns ett annat problem i detta som inte får glömmas bort, jag tillhör den generation som växte upp utan datorer i hemmet (det är sant dom har inte alltid funnits), datorer blev tillgängliga i hemmen först i skarven mellan 80 - 90 talet, det fanns varianter av datorer för hembruk lite före, men de var såpass begränsade att de knappt var användbara. Dessa första datorer hade vad som kallades "Floppy disc", disketter som var böjliga och sköra, dom var drygt 5 tum i diameter (125 mm), varje dator hade fack för två sådana disketter, en med operativsystemet på och en med program och där man sparade data på. Utrymmet på dessa var löjliga med dagens mått mätt från de första på 64 kb vidare till 128 kb, ni läste rätt kilobyte, men det var samtidigt enkla program med enkla data som sparades. Kontentan är att den informationen som sparades på dessa disketter är inte läsbar med dagens teknik så vad är det som säger att dagens sparade information är åtkomlig i en framtid.

Därför vill jag skicka med er att njuta av de bilder som vi faktiskt omgärdas av i samtiden och skänk en tanke på hur du vill att just dina bilder ska bli ihågkomna.

Till nästa gång, gör någon glad, det är den bästa investeringen du kan göra.

Tommy

En titt i backspegeln

På vägen hem kom det en tanke i min hjälm, helt plötsligt kom jag och tänka på en bok jag läste när jag gick i årskurs tre, boken ingick i en serie som hette "De historiska klassikerna" en av böckerna i denna serie hette "Skotten i Sarajevo", vad den handlade om behöver jag inte beskriva närmare, det tror jag alla som följde med på historielektionerna i skolan kan räkna ut.

Den bok i den här serien som gjorde ett bestående intryck på mig är en bok som beskriver två bröders livsöden, jag kommer tyvärr inte i håg vad den hette på svenska jag tror dock att den heter "Airborne" på engelska, det är säkert flera som redan räknat ut att den handlar om Willbur och Orville Wright två bröder som redan som unga närde en dröm att komma upp i luften med en maskin som dom själv konstruerat. På denna tid, slutet av 1800-talet, var detta en omöjlighet.

Boken var skriven som en skönlitteratur med alla väsentliga fakta på rätt ställe. Som läsare fick man följa bröderna från det att dom var i 7-8 årsåldern och framåt,, hela uppväxten ägnades åt funderingar och experiment med alla möjliga sorters konstruktioner och olika lösningar för att kunna komma upp i luften, För en nioåring var det en fascinerande resa på många olika plan.

Det är först nu som vuxen och med en mogen distans till berättelsen som jag förstår varför just denna bok är en av dom böcker jag läst som bitit sig fast så hårt. Boken beskriver dels en resa från det gamla jordbrukssamhället in i det nya industrisamhället, det största problemet som de två bröderna ställs inför är att allt det material som behövs för att bygga maskinen är på tok för tungt för att kunna lyfta från marken, hade dessa båda bröder levt 50 år tidigare då hade det inte varit genomförbart med den teknik som då stod till buds.

Boken beskriver också en resa som dessa två bröder gör över en livstid, Denna livstid ägnas egentligen åt ett enda mål att komma upp i luften, men även att kunna kontrollera färden när man väl kommer upp. Man måste komma ihåg att när detta görs så finns det inga kunskaper eller vedertagna studier av flygaerodynamik allt som dessa bröder gjorde var de tvungna att själva komma underfund med, detta i ett ämne som anses vara väldigt komplicerat. Det fokus och det engagemang som dom lyckas behålla under hela sin uppväxt och under sitt vuxna liv är något som man inte ser i dag.

Boken berättar också en historia om två män som har en idé som dom tror på, denna tro är vad som driver dom att pröva sina idéer, trots att dom gång på gång under flera årtionden ser sina konstruktioner förstöras eller överhuvudtaget inte fungera som dom tänkt. Att år ut och år in misslyckas med det man tar sig för men trots detta fortsätta fullt övertygad om att detta kommer att gå att genomföra, samtidigt finns det ingen annan i hela världen som tror på detta projekt. Övertygelse eller besatthet det är frågan.

Boken handlar också om att tro på sin egen förmåga, detta har aldrig gjorts förut, alltså måste jag göra det själv annars blir det aldrig gjort. Detta är den viktigaste egenskapen att ha denna starka tro på sin egen förmåga, inte en överdrivet dumdristig tro som försätter en i knipa, utan en jordnära och genuin känsla in i ryggmärgen att detta kan jag oavsett vad de andra säger.

Genom att vara fokuserad och närvarande i det man gör, ha en fast övertygelse och ett klart utstakat mål samt en genuin tro på den egna förmågan då kan man genomföra precis vad man vill, även om det tar en livstid.

Den 17:e december 1903 i Kitty Hawk  North Carolina USA lyfte en motordriven farkost för första gången, flygturen varade i tolv sekunder och sträckan var 36,5 meter, men det viktigaste av allt var att det som tidigare var omöjligt nu var under utveckling.

Till nästa gång Tro på dig själv ingen annan gör det
Tommy